MENY
Vi gick vägen genom lekparken från skolan. Lilla A sa ”jag ska bara” och satte av mot lekställningen.
”Mmm” fick jag ur mig. Blev stående på snöstigen med våra ryggsäckar hängandes på armen.
Jag tänkte, Vi har ingen tid att passa, klart att han ska leka.
Sedan hör jag orden komma ut ur min mun. Inte mer än femton sekunder efter min kloka tanke.
”Kan vi gå nu?”
Nej nu jävlar. Är jag såhär tråkigt trist?!
Fan också.
Jag svingade ryggsäckarna ur händerna och när dem landade i snön så klättrade jag upp i lekställningen. Jag morrade som ett monster och lilla A förstod att nu skulle vi bli kvar.
Jag åkte rutschkana och kraschade tre gånger då farten ökades med snö och överdragsbyxor. Vi gungande gunga tillsammans och två olika balans... grunkor.
Vi kastade snöbollar. Jag fick två i huvudet. Vi skrattade. Jag skrattade.
Det var så innerligt skönt.
Det bästa är att han inte frågar ”vad hände med dig?” Han sa bara ”Det här var roligt mamma” när vi väl gick hem.
Varför är det så att jag måste tvinga mig att leka? Varför är det inte oftare så att jag säger ”Näe okej nu måååste jag sluta leka och gå hem och laga mat.”
Varför är det tvärt om?
När blev jag en vuxen utan lek?
På kvällen när vi borstade tänderna höll han upp min hårborste.
”Har du fått denna av XX?” (Han säger blindtarmens namn men det skriver jag inte ut)
”Nej jag har fått den av Therese... det jag fått av XX har jag slängt. Vill inte bli påmind av saker”
”Nej du ska tänka på saker som gör dig glad. Glädje och roliga saker mamma.
....Jag hatar honom”
Jag säger att jag inte hatar honom. Jag tycker inte om honom och jag tycker allt han gjort var fel. Men jag hatar honom inte, för det är jobbigare för min kropp. Tar mer energi.
Han tittar på mig och säger. ”Jag hatar honom iallafall, men innan han var dum så tyckte jag om honom.” (Ja här gör det ont i mig men det syns inte)
Jag frågade varför han trodde att han var så dum.
Enkelt svar kom ur den unga kroppen.
”Han har inte lärt sig”
- Vem lär oss?
- Polisen.
- Men du vet ju och polisen har inte lärt dig. Vem är det då?
- Du, mamma.
- Ja. Och pappa, mormor, farmor, morfar, farfar, och alla dom i skolan.
- Jaaa såklart, fröknarna.
Tack gode Gud och hela melevitten för idag.
En helt ovanligt vanlig dag.
0