Fröken Eriksson.

Sorgen
Idag på tågstationen satte jag mig på den svarta träbänken i väntan på avgång. 

En minut senare står hon där några meter snett framför mig. Kvinnan i svart byxdress och ljust hår. 
Hennes röst spricker, så som den gör när kroppen intensivt försöker härbärgera känslor men misslyckas. Hon talar med en vän i telefon och jag hör att hon förlorat någon. 

När hon lägger på vänder hon sig om och ser mot mig. Vänder bort och torkar tårarna. Vänder sig om och ser rakt på mig. 
Jag säger. "Kom och sätt dig här hos mig."
Hon sätter sig bredvid mig och ser mjukt på mig med tårar i ögonen. Munnen kniper hon i krampaktigt leende. 
"Jag känner så med dig. Jag hör att det är sorg." sa jag. 
Hennes ögon tåras än mer och hon stryker mig över armen. 
"Vem har du förlorat?" 
"Min pappa" svarar hon. 
Sedan berättar hon. 
Tystnad. Berättar mer. Tystnad. Och mer. 
Jag lyssnar. 

Hennes pappa hade varit i sommarstugan igår, nere vid bryggan. Pigg och stark, så kom döden och tog honom. Hon var inte beredd. Inte heller hennes mamma. 
Vi är sällan det. 
Nu är hon påväg dit. 

Hon sa "här sitter jag och pratar som att vi känner varandra". 

Så blev det idag.
Att dela en främmande människas sorg på en tågstation. 
Jag behövde väl påminnas om hur nära döden vi spankulerar.

Sedan kom mitt tåg. 
Vi bytte nummer. 
Jag hoppas att vi ses igen en dag.

(null)

Duo
Känslan när man tror att man är en duo. 
Sjunger och spelar tillsammans, men så tar man ett andetag mellan tonerna och upptäcker att det är precis jävla knäpptyst. 

Den. 

Den känslan. 

Nu sjunger jag för hög hals själv. Det låter också bra.