Fröken Eriksson.

Jag minns inte namnet.
Det tog lång tid att
acceptera.
  Jag saknar hans
matlagning. 
Ibland. 
Den där rätten jag inte kan minnas namnet på.
 
Att bli vän med fina minnen. 

Det är så många fula beteenden och minnen som legat framför. 
Jag har bearbetat. 
Kvar fanns några få fina minnen. 

Dom behövde jag inte bearbeta. 
Bara acceptera att 
dom finns kvar. 
 
Jag saknar  
på samma vis som jag saknar 
en död. 
 
Det kommer aldrig igen.  
 
Aldrig. 

(null)

366. Två. Två år.

Jag stängde 

dörren 

till min sons rum. 

Han är inte hemma. 

Det är stökigt där inne. 

Jag städar imorgon. Stänger den. 

Sliter sedan upp den. Stirrar in. Min sons rum. Bara. 

Ingen annans. 

Lämnar dörren på glänt. Städar imorgon. Kanske. 

Jävla påminnelser. 

Hur kunde jag låta dom bo här? 


Min vän E satt vid ratten idag när vi susade neråt genom landet. 

Hon frågade om jag skrivit ner min historia från början till slut. 


Nej. 

Det har jag inte gjort, än. 

Jag har tittat och vridit på många minnen. Många har jag delat. Endel skrivit och slängt. 

Likt en spya i den vita poslinsstolen.  


Men hela historien är jag inte redo att skriva ännu. 

Den ska skrivas. För mig. 


Men än är jag tyngd av besvikelse och trötthet. 


Jag blev så trött av allt som hände under de två åren. 

Två. Två år. 


Det är många dagar och nätter under två år. 366 stycken. Eller några till. Ganska många till. Men det är skönt att ringa in. 


År. 


Två år. 


Dom två åren ska jag berätta om. 

Sen. 


(null)



Pråmarna med ilska

Han bekräftade min ilska. 

Bara så. Enkelt. 

Han sa lugnt. 

"Jag förstår att du inte är arg på mig. 

Jag förstår att du är arg på honom. 

Han du kallar dumskallen. 

Ilskan finns kvar i dig."


Då lossade det en hel pråm av sorg och ilska. 

Tyst föll dom ur mig. 

Tårarna. 


Att någon bekräftar det jag känner. 

Ser det. Hör det. 

Det bor ilska i mig. 


Jag är inte riktigt färdig. 

Inte än. 


Jag har kommit långt. 

Insuper dagarna. 


Men pråmarna som har ankrat. 

Dom finns kvar fulla med ord som aldrig blev sagda. 

Alla gånger jag skulle skrikit rakt ut men stod tyst och andades uppe i halsen. 

Aldrig långt ned i magen. 

Rädslan att dö vid felkalkylering. 

All den lasten som lades på pråmarna. 



Jag blir ledsen. 

Kanske mest bara på mänskligheten. 

På människan. 


Hur kunde han vara så elak? 

Hur kunde det bli så? 

Jag skrattar så ofta nu.

behöver gråta. 

Dom finns kvar. 

Pråmarna. 


Idag lossade en. 

Den kommer inte tillbaka. 


(null)



Den 7 juli 2017 skrev jag här på bloggen, efter mitt möte med psykologen på sjukhuset:

...Sedan sa han. "Detta är en parantes i ditt liv. Den kommer ta slut. 

Du kommer ha lärt dig så mycket. 

Det är en parantes."


(null)

Det var sant.