Fröken Eriksson.

366. Två. Två år.

Jag stängde 

dörren 

till min sons rum. 

Han är inte hemma. 

Det är stökigt där inne. 

Jag städar imorgon. Stänger den. 

Sliter sedan upp den. Stirrar in. Min sons rum. Bara. 

Ingen annans. 

Lämnar dörren på glänt. Städar imorgon. Kanske. 

Jävla påminnelser. 

Hur kunde jag låta dom bo här? 


Min vän E satt vid ratten idag när vi susade neråt genom landet. 

Hon frågade om jag skrivit ner min historia från början till slut. 


Nej. 

Det har jag inte gjort, än. 

Jag har tittat och vridit på många minnen. Många har jag delat. Endel skrivit och slängt. 

Likt en spya i den vita poslinsstolen.  


Men hela historien är jag inte redo att skriva ännu. 

Den ska skrivas. För mig. 


Men än är jag tyngd av besvikelse och trötthet. 


Jag blev så trött av allt som hände under de två åren. 

Två. Två år. 


Det är många dagar och nätter under två år. 366 stycken. Eller några till. Ganska många till. Men det är skönt att ringa in. 


År. 


Två år. 


Dom två åren ska jag berätta om. 

Sen. 


(null)



Pråmarna med ilska

Han bekräftade min ilska. 

Bara så. Enkelt. 

Han sa lugnt. 

"Jag förstår att du inte är arg på mig. 

Jag förstår att du är arg på honom. 

Han du kallar dumskallen. 

Ilskan finns kvar i dig."


Då lossade det en hel pråm av sorg och ilska. 

Tyst föll dom ur mig. 

Tårarna. 


Att någon bekräftar det jag känner. 

Ser det. Hör det. 

Det bor ilska i mig. 


Jag är inte riktigt färdig. 

Inte än. 


Jag har kommit långt. 

Insuper dagarna. 


Men pråmarna som har ankrat. 

Dom finns kvar fulla med ord som aldrig blev sagda. 

Alla gånger jag skulle skrikit rakt ut men stod tyst och andades uppe i halsen. 

Aldrig långt ned i magen. 

Rädslan att dö vid felkalkylering. 

All den lasten som lades på pråmarna. 



Jag blir ledsen. 

Kanske mest bara på mänskligheten. 

På människan. 


Hur kunde han vara så elak? 

Hur kunde det bli så? 

Jag skrattar så ofta nu.

behöver gråta. 

Dom finns kvar. 

Pråmarna. 


Idag lossade en. 

Den kommer inte tillbaka. 


(null)



Den 7 juli 2017 skrev jag här på bloggen, efter mitt möte med psykologen på sjukhuset:

...Sedan sa han. "Detta är en parantes i ditt liv. Den kommer ta slut. 

Du kommer ha lärt dig så mycket. 

Det är en parantes."


(null)

Det var sant. 





Ge mig ditt bästa råd!

"Ta inte bort något. 

Lägg bara till."


Under mitt år med störtdykning, utplaning och klättring var det sannerligen det bästa råd jag fått. 

Jag fick många. Av läkare, psykologer, kuratorer, vänner, kollegor och bekanta. 

Man får både många råd och hejarop, om man bjuder in. Bjuder till.

 Bjuder upp till dans. 


Han var kort, rund och långt över pensionsåldern. 

Psykologen på sjukhuset. 

I väntan på att kunna börja klättra fick jag ta bussen i sommarvärmen för att åka till havet. Och sjukhuset. En timme sjukhus. Många timmar hav. Vid kajen. Hålla i mig. Blicka ut. Blicka fram. 


"Ta inte bort något. Lägg bara till." 


Han sa inte vad jag skulle addera i mig. I min personlighet. Min kunskap.

Mitt sätt. 


Så månaderna som har passerat har gått åt till att bli tillräckligt stark för att komma underfund med vad det är som ska adderas. 


Som så mycket annat här i livet finns det inget unisont svar. 

Jag måste hitta vad som passar mig. 

Vad gör jag? För lite av? Saknar helt? Vad vill jag ha mer av? 

Vart ska jag? 


Jag ska träffa läkaren igen om några veckor. Hon jag tycker så mycket om. 

Jag vill skriva ett tackbrev till henne. 


Förut ville jag tacka alla. För allt. Hela tiden. I skuld. Jag stod alltid i skuld. På minus. 

Under detta år har jag lärt mig att parallellt även tacka mig själv. För mina insatser, för mitt mod och för allt jag är.  


Jag vill tacka henne för att hon gav mig tiden och modet att inse att jag åker på en förstaklassbiljett.  


Livet är en resa och jag sitter i ångloket. 

Kolen kan ta slut. Passagerare vill stiga både av och på. 

Spåret kan få solkurvor.  Allt kan hända. 

Resan kan bli lång, eller kort. 


Jag fick tiden att inse. 


Lära mig mer. 

Lägga till. 



(null)



Lyssna på ljuva toner. 

Eller denna, om du vill dansa...