Fröken Eriksson.

På liv och död.

Två små genomskinliga 

tejpbitar. 

Dom sitter där 

på brevinkastet. 


Jag låter dom sitta. 

Aldrig vill jag glömma hur rädslan åt upp mig. 

Att onda ord i så intensiv hastighet och följd kunde äta upp mig. 

Ingen sömn. 

Vansinnig oro och rädsla. 


Så kom dagen 

då jag tejpade igen brevinkastet. 


Han måste blivit förvånad dagen därpå, 

Brevbäraren. 


(null)


Jag minns inte namnet.
Det tog lång tid att
acceptera.
  Jag saknar hans
matlagning. 
Ibland. 
Den där rätten jag inte kan minnas namnet på.
 
Att bli vän med fina minnen. 

Det är så många fula beteenden och minnen som legat framför. 
Jag har bearbetat. 
Kvar fanns några få fina minnen. 

Dom behövde jag inte bearbeta. 
Bara acceptera att 
dom finns kvar. 
 
Jag saknar  
på samma vis som jag saknar 
en död. 
 
Det kommer aldrig igen.  
 
Aldrig. 

(null)

366. Två. Två år.

Jag stängde 

dörren 

till min sons rum. 

Han är inte hemma. 

Det är stökigt där inne. 

Jag städar imorgon. Stänger den. 

Sliter sedan upp den. Stirrar in. Min sons rum. Bara. 

Ingen annans. 

Lämnar dörren på glänt. Städar imorgon. Kanske. 

Jävla påminnelser. 

Hur kunde jag låta dom bo här? 


Min vän E satt vid ratten idag när vi susade neråt genom landet. 

Hon frågade om jag skrivit ner min historia från början till slut. 


Nej. 

Det har jag inte gjort, än. 

Jag har tittat och vridit på många minnen. Många har jag delat. Endel skrivit och slängt. 

Likt en spya i den vita poslinsstolen.  


Men hela historien är jag inte redo att skriva ännu. 

Den ska skrivas. För mig. 


Men än är jag tyngd av besvikelse och trötthet. 


Jag blev så trött av allt som hände under de två åren. 

Två. Två år. 


Det är många dagar och nätter under två år. 366 stycken. Eller några till. Ganska många till. Men det är skönt att ringa in. 


År. 


Två år. 


Dom två åren ska jag berätta om. 

Sen. 


(null)