Fröken Eriksson.

Just precis
 
Jag stirrade stint på min spegelbild 
 
sedan sa jag
väldigt tydligt 
 
Det blir som det ska. 
 
Det som inte dödar härdar mig.

 Ilskan väller upp ur mig. 

Jag la mig raklång. 

En kort stund senare, reste jag mig upp. 

Borstade av kläderna, drog händerna genom mitt nu långa hår och handflatorna  drog jag utför mina kinder. Torkade rent. 

 

Nu går jag vidare. 

Det måste finns så många miljarder programmeringar i våra kroppar. I våra hjärnor. Saker vi gör om och om igen. Likaså när vi blir besvikna, ilskna eller ledsna. 

Nu kom jag dit igen. Min programmering. Hur är jag?  

Det sköna i att få ge upp. Platt. 

 

Nu ger jag inte upp igen.

Bryta av, sluta och välja bort må hända. 

 

Jag lovar mig att hänge, dyka in i, gå upp i och njuta. 

Men ge upp, det gör jag inte igen. 

 

 
Emotionell koma
Här går jag och försöker förklara
 för mig själv. 
Ge mig utrymme och förståelse
för min reaktion. 
Min strategi var tydligen att aldrig acceptera
hur det slitit ut mig. 
 
Nu. 
Göra budget. 
Långpromenad. 
Tvätta. 
Stryka. 
Torka. 
Tänder ljus. 
 
Öppnar kylen
sedan frysen 
sist 
skafferiet. 
 
Då förstår jag. 
När jag tittar på alla datum. 
2016 gick dem ut. 
Samma tid som jag gick in i min 
emotionella koma. 
 
Jag minns att jag försökte förklara 
under ett läkarbesök,
att det inte gick att planera. 
Att ta mig till affären var en kamp, 
väl där tog jag två av fem saker jag hade tänkt. 
 
Jag älskar att jag ser tillbaka. 
Känner mig kraftfull. 
Planerande, längtande & 
full av liv. 
 
Det vänder. 
Alltid.