Fröken Eriksson.

Hon sa att det syns på mig.

Se där.

Jag slog i botten. 

Livrädd. 

Jag trodde att allt jag byggt upp

var förlorat. 

Nu måste jag sätta mig längst bak i bussen.

Börja om från noll.

 

Så var det inte. 

Jag slog i.

Mina fötter kände botten. Jag böjde benen. Spjärnade emot.

Tog i. Kraft. 

Tryckte mig uppåt. 

Luftbubblorna ramlade ut ur mig.

 

Nya känslor har infunnit sig.

Flyttat in. 

Det var så länge sedan jag hade dem att jag glömt hur det känns.

Inuti. 

Första känslan är hunger.

Att längta efter mat. En smak. En kombination.

Det är en lyx att kunna få. 

Men när ingen hunger finns och ingen lust är det en lyx som gör föga skillnad.

 

Den andra känslan är lusten till sömn.

Balanserad. 

Att krypa ner i en mjuk säng. Dra täcket över kroppen och låta huvudet vila.

Sjunka ner. Bort. 

Ge kroppen vila som belöning istället för nödvändigt ont.

 

När jag slog upp mina ögon idag var känslan i kroppen Ja!

Ja! 

 

Den har så länge varit Nej. Nej inte en till. Inte en gång till.

Upprepning av måsten.

Borde. Vill inte.

Nej.

 

Idag började jag med Ja!

 

Att sätta fötterna mot golvet och med lätthet gå för att tvätta mig.

Dra kläderna på kroppen.

Äta för att jag vill.

 

Jag vill. 

 

Det lugn som flyttat in bjuder mig på

Tålamod 

Styrka

Vilja 

Lust.

 

 
Jag har makten att bryta mönster.

2017. 

Du gav mig skavsår, huvudvärk. rynkor, hull och längre hår.

Du bjöd mig på insikter och ett lugn jag aldrig burit på förut.

När jag tänker efter var 2016 värre.

Men 2017 fick ta smällen.

 

2018 jag är så redo.

 

Jag ska använda de två sista månaderna till kraftsamling.

Du förstår, det gör så fasligt ont att bryta mönster.

 

Jag tror ibland att jag är mina mönster.

men

Mönster är mönster. 

Jag är jag.

 

 

 
Idag har det gått 324 dagar sedan jag anmälde honom första gången. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag gjort en polisanmälan sedan dess.