Fröken Eriksson.

På liv och död.

Två små genomskinliga 

tejpbitar. 

Dom sitter där 

på brevinkastet. 


Jag låter dom sitta. 

Aldrig vill jag glömma hur rädslan åt upp mig. 

Att onda ord i så intensiv hastighet och följd kunde äta upp mig. 

Ingen sömn. 

Vansinnig oro och rädsla. 


Så kom dagen 

då jag tejpade igen brevinkastet. 


Han måste blivit förvånad dagen därpå, 

Brevbäraren. 


(null)