Fröken Eriksson.

Jag ville slita upp din dörr och ropa tack!

Granne kära granne. 

Så härligt att vi som inte känner varandra kan påverka. 

Idag. Du mig. 

 

Jag promenerade hem. Stelfrusen. Rycker upp porten längst ner i trapphuset med vana. Samma ryck. Samma ljud. 

Går upp. 

Då möts vi i trappen. Granne. han hade bytt om. Springkläder. Hörlurar. 

Ett enkelt hej. 

 Jag går upp. In. Lägger mig på soffan. Vill inte. Vill inte. Vill ingenting. Raklång. 

 

Men, han hade planterat in en liten krok i vårt möte. Ut. Ut jag måste ut. Kan han kan jag. 

Bytte om. 

Springkläder. Lika iskallt men inuti blev jag varm. Bravo. Bravo. Framåt. 

 

Väl tillbaka hem ville jag inte bara slita upp vår port, jag ville slita upp hans ytterdörr. Skrika TACK så att det ekade i hela trappuppgången. Åh! Tack. Du fick mig gå ut. Svettas. 

Endorfiner snurrade runt. 

Men, jag hejdade mig. Eftersom jag inte tycker om när någon ringer på min dörrklocka, ska jag inte slita upp någon annans dörr. 

Men, när jag gått in till mig skrev jag en blå liten lapp, öppnade min dörr igen. Tog tre steg och klistrade min lapp på hans dörr. Tre steg tillbaka. In till mig.  

På lappen stod det,

”Hej granne. Tack för bästa motions-inspirationen”. 

 

Så vet han, att idag gjorde han något bra både för sig och mig. Omedvetet ger vi varandra kraft. 

 

Omedvetet

 

 
Sedan fann jag denna och spelade fem gånger på rad.
 
 
Två veckor senare kom jag hem och denna väntade på dörren 
 
 Hurra för min granne. 
Mod.

Jag mötte en så ovanligt modig människa idag. 

Vi har suttit i ett rum och väntat flera gånger. Det är skönt att bara sitta tyst. 

Säga hej glatt. Fint att ses. Sedan tystnaden. Tills vi säger hejdå.  

Idag hände något. Som att det var precis meningen just idag. Hur kunde han veta att jag just idag behövde höra om hans liv? 

Jag minns inte hur samtalet började. Men jag slungades in i hans berättelse. Hans liv. 

Hans barn och fru. Att möta en man som talar så innerligt stolt och varmt om sin fru ger mig hopp om kärleken. 

Men hans mod var kopplat till att han berättade om olyckan som förändrat hans liv. Från en morgon till en annan. 

Från en bilfärd till jobbet som istället blev till sjukhus och sedan sjukskrivning där han är kvar än. Sjukskriven. 

 Jovisst, nu minns jag. 

Jag frågade varför dom flyttat. 

 

Då berättade han. Målande. Jag frågade mer. Vidare. Han berättade. Mitt bland all öppenhet varvade han sig med rå humor. Du vet, skrattet i halsen. Vågar jag skratta med honom om alla svårigheter?

Det vågade jag. Man måste orka skoja, sa han. Så sant. Klokt.  

En halvtimme passerade. När tiden av väntan var slut var jag tagen. 

När jag själv kämpar är det så fint att av en främling få kraft att kämpa vidare.

Vi har helt olika problem. 

Tur de! 

Men jag lärde mig något av att lyssna på honom. 

Jag fick kraft.  

Modiga främling. Tack. Nu är du inte främmande mer. Nu är du han jag inte vet namnet på som hade en väldig tur, som ser livet ljust och njuter. Hej! 

 

Jag mötte en annan modig också. Men henne pratar vi om en annan dag, du & jag. 

 
  
 
 
Hissen


Pia väntar på hiss.
Dörrar öppnas. Man står där i och dricker kaffe, tillsynes blyg. Jag frågar glatt, tänker du åka upp eller ner?
Upp svarar han synnerligen buttert.
Då hör jag mig själv utbrista glatt och högt "Då vill jag inte åka hiss med dig"
Varpå mannen håller på att börja skratta med kaffe i munnen och dörrarna glider igen.
Kändes som det blev ett poäng till mig.