Fröken Eriksson.

Du din nitlott

Tombolan. 

Tombolan Tombolan. 

Proppfull med lotter. 

Jag tror mitt liv är som en tombola. 

Fylld med lotter. 

Varje dag drar jag några nya. 

Inte samma antal varje dag. 

Där i finns vinsterna, nitlotterna, stjärnvinster, en hoper blanka lotter som bara fyller ut och håller ångan uppe.

 

Varje kväll när jag lägger mig snurrar tombolan runt. 

Nästa morgon väntar nya val. Samma lotter där i. 

Nya drag. 

Nya förutsättningar. 


Äh. Floskler eller något skulle han ha sagt. 


Livsfilosofi, säger jag. 


(null)

Pråmarna med ilska

Han bekräftade min ilska. 

Bara så. Enkelt. 

Han sa lugnt. 

"Jag förstår att du inte är arg på mig. 

Jag förstår att du är arg på honom. 

Han du kallar dumskallen. 

Ilskan finns kvar i dig."


Då lossade det en hel pråm av sorg och ilska. 

Tyst föll dom ur mig. 

Tårarna. 


Att någon bekräftar det jag känner. 

Ser det. Hör det. 

Det bor ilska i mig. 


Jag är inte riktigt färdig. 

Inte än. 


Jag har kommit långt. 

Insuper dagarna. 


Men pråmarna som har ankrat. 

Dom finns kvar fulla med ord som aldrig blev sagda. 

Alla gånger jag skulle skrikit rakt ut men stod tyst och andades uppe i halsen. 

Aldrig långt ned i magen. 

Rädslan att dö vid felkalkylering. 

All den lasten som lades på pråmarna. 



Jag blir ledsen. 

Kanske mest bara på mänskligheten. 

På människan. 


Hur kunde han vara så elak? 

Hur kunde det bli så? 

Jag skrattar så ofta nu.

behöver gråta. 

Dom finns kvar. 

Pråmarna. 


Idag lossade en. 

Den kommer inte tillbaka. 


(null)



Den 7 juli 2017 skrev jag här på bloggen, efter mitt möte med psykologen på sjukhuset:

...Sedan sa han. "Detta är en parantes i ditt liv. Den kommer ta slut. 

Du kommer ha lärt dig så mycket. 

Det är en parantes."


(null)

Det var sant. 





Ge mig ditt bästa råd!

"Ta inte bort något. 

Lägg bara till."


Under mitt år med störtdykning, utplaning och klättring var det sannerligen det bästa råd jag fått. 

Jag fick många. Av läkare, psykologer, kuratorer, vänner, kollegor och bekanta. 

Man får både många råd och hejarop, om man bjuder in. Bjuder till.

 Bjuder upp till dans. 


Han var kort, rund och långt över pensionsåldern. 

Psykologen på sjukhuset. 

I väntan på att kunna börja klättra fick jag ta bussen i sommarvärmen för att åka till havet. Och sjukhuset. En timme sjukhus. Många timmar hav. Vid kajen. Hålla i mig. Blicka ut. Blicka fram. 


"Ta inte bort något. Lägg bara till." 


Han sa inte vad jag skulle addera i mig. I min personlighet. Min kunskap.

Mitt sätt. 


Så månaderna som har passerat har gått åt till att bli tillräckligt stark för att komma underfund med vad det är som ska adderas. 


Som så mycket annat här i livet finns det inget unisont svar. 

Jag måste hitta vad som passar mig. 

Vad gör jag? För lite av? Saknar helt? Vad vill jag ha mer av? 

Vart ska jag? 


Jag ska träffa läkaren igen om några veckor. Hon jag tycker så mycket om. 

Jag vill skriva ett tackbrev till henne. 


Förut ville jag tacka alla. För allt. Hela tiden. I skuld. Jag stod alltid i skuld. På minus. 

Under detta år har jag lärt mig att parallellt även tacka mig själv. För mina insatser, för mitt mod och för allt jag är.  


Jag vill tacka henne för att hon gav mig tiden och modet att inse att jag åker på en förstaklassbiljett.  


Livet är en resa och jag sitter i ångloket. 

Kolen kan ta slut. Passagerare vill stiga både av och på. 

Spåret kan få solkurvor.  Allt kan hända. 

Resan kan bli lång, eller kort. 


Jag fick tiden att inse. 


Lära mig mer. 

Lägga till. 



(null)



Lyssna på ljuva toner. 

Eller denna, om du vill dansa...