Fröken Eriksson.

Kutym

Det är en tyst. Genomskinlig. 

Outtalad vägg. Mellan oss. 

Alltid

River vi den i rätt ögonblick är det precis som att den aldrig existerade. 

Kommer vi i otakt blir det obekvämt. 

 

Olika kulturer. Olika regler. Jag visste inte. Det gav mig huvudvärk. 

Kutymen i Sverige. Nu ser jag den mer. Vad vi gör. Vad vi inte gör. Alla tysta regler ingen skriver ner. 

Bara vet. Alla bara vet. 

På tåget. Ung kvinna på andra sidan gången. Vi har inte haft ögonkontakt. Ännu. 

Hon dricker kaffe, läser bok, äter banan, tar upp sin vattenflaska. Vrider om korken. 

Då. 

Det där knastrande ljudet av kolsyra som bara tränger sig fram. Hårt. 

Hon skrattar lite tyst. Våra blickar möts. 

Jag skrattar med henne. Säger "Vilken klassiker". "Ja, typiskt" skrattar hon fram och torkar av sina blöta kläder. 

Där revs muren. Just då blev det bekvämt att mötas. 

Vi åker vidare. 

Hon läser bok och jag tittar rakt fram. 

 

Så säger min son ett fult ord. 

Svordom. 

Inte svära mumlar jag surt. 

Vadå, säger han provocerat. 

Använd annat ord, börjar jag. "Svordomar är sådant som kommer när man inte kommer på något bättre ord..." 

När orden lämnar min mun och träffar öronen inser jag själv att det blev dumt. 

"Men mamma jag kom inte på något bättre ord"

Suck. 

 

Då. Händer det igen. 

Kvinnan börjar fnissa. 

Ser på mig. Mjukt. 

Säger. 

"Jag har också en femåring. 

Förstår precis."

 

Vi skrattar. 

Tåget rullar in. 

 

 
 
Inte ensam.

Vi går i cirklar. 

År ut och generationer in. 

Repeterar oss och förundras över att vi aldrig varit så ensam i vår känsla. 

Jag brottas. Med mina. Vrider. Vänder. Ser mig omkring. Lutar mig. Låter mig fångas. 

Varför lever vi med en känsla av att allt borde vara lätt? Varför lever jag så, med de som utgångspunkt. 

Jag förväntar mig medvind. Kraft i segel.  

 

En vän jag har, använder ofta ord jag inte läst förut. För att lära mig. Som presenter. Han vet jag måste leta upp innebörden. Lägga pussel med synonymer. Min vetgirighet och lust att lära. Han skrev och frågade.

Är du stoiker? 

Jag blev nyfiken. Stoicism. Aldrig hört förut. Sökte. Läste. Ville veta mer. 

 
 

Dagen efter stod jag på biblioteket. 

Tittade på hyllorna. Alla titlar om stress, utbrändhet, livsstilar. Titlar om hur vi ska leva, hur vi bör fördriva vår tid, bli bättre. 

Allt kan bli bättre. Förändras. Utvecklas. Tydligen. Böckerna trängdes. 

Jag gick till kvinnan vid disken. 

Har du någon bok om stoicism? 

Hon sökte. Tittade lite förvånat. Svarade. Ja, kanske en bok. Jag ska leta nere i källaren. 

Efter en stund kom hon upp. Räckte över en liten röd bok med hårda skinnklädda pärmar. Den luktade källare. Bibliotekskällare. 

Tack.

Där var den lilla boken som skrevs för ett par tusen år sedan. 

Jag slog upp. Läste. Slog ihop. Blundade. 

Om och om igen.  

Orden slogs in i mitt sinne & själ. 

Vi är aldrig ensam med ett problem. Hur det än känns så har någon upplevt det innan. 

Inte ensam.

 
 

 

Om vi tillåter

Jag började skriva om han som vill kasta syra i mitt ansikte. Om det absurda i att någon kan sätta skräck i mig. I dig. I oss. Om vi tillåter. 

 

Startskott

Sedan ville jag skriva om de vi kallar flyktingar. Dom som levde där och nu här. Här där ingenting är som där. 

Min mamma. Han jag mötte för två år sedan. Hon. 

De jag minns.

Sedan, om de jag just passerat. Om de jag minns. 

Skrivandets kraft. 

I allt som hänt. Kom jag på, att alla ser på livet från olika håll. Detta är mitt håll. Jag vill låna ut. Dela med. Jag ser inget mer rätt eller fel. Jag ser det från mitt håll. 

Mitt egna håll.