Fröken Eriksson.

På liv och död.

Två små genomskinliga 

tejpbitar. 

Dom sitter där 

på brevinkastet. 


Jag låter dom sitta. 

Aldrig vill jag glömma hur rädslan åt upp mig. 

Att onda ord i så intensiv hastighet och följd kunde äta upp mig. 

Ingen sömn. 

Vansinnig oro och rädsla. 


Så kom dagen 

då jag tejpade igen brevinkastet. 


Han måste blivit förvånad dagen därpå, 

Brevbäraren. 


(null)


Jag minns inte namnet.
Det tog lång tid att
acceptera.
  Jag saknar hans
matlagning. 
Ibland. 
Den där rätten jag inte kan minnas namnet på.
 
Att bli vän med fina minnen. 

Det är så många fula beteenden och minnen som legat framför. 
Jag har bearbetat. 
Kvar fanns några få fina minnen. 

Dom behövde jag inte bearbeta. 
Bara acceptera att 
dom finns kvar. 
 
Jag saknar  
på samma vis som jag saknar 
en död. 
 
Det kommer aldrig igen.  
 
Aldrig. 

(null)