Fröken Eriksson.

Tusenbitarpussel

Intensivt letar jag efter mina bitar. 

Pusselbitar. Jagar helhet. Meningen. 

Intensiv dag. 

Ensamheten. Trillande ner i ett hål. 

 

Jag svarade i telefonen. Hon ville meddela att min kurator var sjuk och samtalet skulle flyttas. Jag svarade okej och började gråta. Hon var tyst en stund. Sedan sa hon att jag skulle komma och träffa henne istället. Klockslag. 

Ångest ångest. Ska jag någonsin få skratta igen? 

 

Hon tog emot mig. Brukade inte ta patienter. Hon var chef nu. Sjuksyster i grunden och ljuvlig. Mjuk. Bestämd. 

 

Jag kan inte sluta gråta. Jag är trött. Genomtrött. 

 

Hon bad mig förklara. 

Vi hade kort om tid. Hon hade inte läst i min journal. 

Jag började. Kort. Enkelt. 

En man jag ville hjälpa. Jag försökte. Det gick åt helvete. Det har gått över ett år nu.  

Han hotade, trakasserade i många månader. Rättegång. Kontaktförbud. 

Han vill kasta syra i mitt ansikte. Överträdelse. Stress. Rädsla. Ångest. 

Nu väntar jag på nästa rättegång. Intensivt. 

 

Men varför är jag så trött?

Jag vill ingenting. Skratta är svårt. 

Jag kan inte. Kan inte. Det går inte. 

 

Hon sa. 

Om någon berättat detta för dig. Vad hade du tänkt då? Om jag berättat detta för dig? Om jag gått igenom detta? 

Jag började gråta. Igen. Förstod vad hon ville ha sagt. Jag är orättvis. samtalet gjorde skillnad. 

 

Jag vill så gärna vara färdig. 

Jag vill vara bubblande stark. Tillbaka. 

Intensiv och inbjudande. Upplyftande. 

Jag vill. 

Jag kan inte. 

 

Jag måste förlåta min kropp och mitt huvud. Jag måste älska min kropp och mitt huvud. 

 

Det är så svårt. 

  

 
 
Misstagens poesi.

Jag spiller kaffe över min kappa. 

Här kommer jag och mina misstag.
Jag spiller kaffe över min ljusa kappa.
Så det syns.

Fan också.

Över sjalen med. Men den la jag i väskan.
Man vill inte vika ut sig helt.

Lite av misstagen behåller jag för mig själv.
Men det mesta. Det bjuder jag på.

Så lär vi oss.

Här kommer jag med mina kaffefläckar.

Älska mig bara.

 

 

 
 
Mod.

Jag mötte en så ovanligt modig människa idag. 

Vi har suttit i ett rum och väntat flera gånger. Det är skönt att bara sitta tyst. 

Säga hej glatt. Fint att ses. Sedan tystnaden. Tills vi säger hejdå.  

Idag hände något. Som att det var precis meningen just idag. Hur kunde han veta att jag just idag behövde höra om hans liv? 

Jag minns inte hur samtalet började. Men jag slungades in i hans berättelse. Hans liv. 

Hans barn och fru. Att möta en man som talar så innerligt stolt och varmt om sin fru ger mig hopp om kärleken. 

Men hans mod var kopplat till att han berättade om olyckan som förändrat hans liv. Från en morgon till en annan. 

Från en bilfärd till jobbet som istället blev till sjukhus och sedan sjukskrivning där han är kvar än. Sjukskriven. 

 Jovisst, nu minns jag. 

Jag frågade varför dom flyttat. 

 

Då berättade han. Målande. Jag frågade mer. Vidare. Han berättade. Mitt bland all öppenhet varvade han sig med rå humor. Du vet, skrattet i halsen. Vågar jag skratta med honom om alla svårigheter?

Det vågade jag. Man måste orka skoja, sa han. Så sant. Klokt.  

En halvtimme passerade. När tiden av väntan var slut var jag tagen. 

När jag själv kämpar är det så fint att av en främling få kraft att kämpa vidare.

Vi har helt olika problem. 

Tur de! 

Men jag lärde mig något av att lyssna på honom. 

Jag fick kraft.  

Modiga främling. Tack. Nu är du inte främmande mer. Nu är du han jag inte vet namnet på som hade en väldig tur, som ser livet ljust och njuter. Hej! 

 

Jag mötte en annan modig också. Men henne pratar vi om en annan dag, du & jag.