MENY
"Ta inte bort något.
Lägg bara till."
Under mitt år med störtdykning, utplaning och klättring var det sannerligen det bästa råd jag fått.
Jag fick många. Av läkare, psykologer, kuratorer, vänner, kollegor och bekanta.
Man får både många råd och hejarop, om man bjuder in. Bjuder till.
Bjuder upp till dans.
Han var kort, rund och långt över pensionsåldern.
Psykologen på sjukhuset.
I väntan på att kunna börja klättra fick jag ta bussen i sommarvärmen för att åka till havet. Och sjukhuset. En timme sjukhus. Många timmar hav. Vid kajen. Hålla i mig. Blicka ut. Blicka fram.
"Ta inte bort något. Lägg bara till."
Han sa inte vad jag skulle addera i mig. I min personlighet. Min kunskap.
Mitt sätt.
Så månaderna som har passerat har gått åt till att bli tillräckligt stark för att komma underfund med vad det är som ska adderas.
Som så mycket annat här i livet finns det inget unisont svar.
Jag måste hitta vad som passar mig.
Vad gör jag? För lite av? Saknar helt? Vad vill jag ha mer av?
Vart ska jag?
Jag ska träffa läkaren igen om några veckor. Hon jag tycker så mycket om.
Jag vill skriva ett tackbrev till henne.
Förut ville jag tacka alla. För allt. Hela tiden. I skuld. Jag stod alltid i skuld. På minus.
Under detta år har jag lärt mig att parallellt även tacka mig själv. För mina insatser, för mitt mod och för allt jag är.
Jag vill tacka henne för att hon gav mig tiden och modet att inse att jag åker på en förstaklassbiljett.
Livet är en resa och jag sitter i ångloket.
Kolen kan ta slut. Passagerare vill stiga både av och på.
Spåret kan få solkurvor. Allt kan hända.
Resan kan bli lång, eller kort.
Jag fick tiden att inse.
Lära mig mer.
Lägga till.
0