Fröken Eriksson.

Jag stod bakom en man vid en automat. 

Modell äldre. På mannen alltså. Han var frustrerad över att hans kort bråkade. Så kommer det en annan man passerande, talar högt i sin telefon. 

Mannen framför mig vänder sig om, tillbaka till maskinen o sen ropar han högt men med disträ ton

Han försöker förstå den. Jag väntar tålmodigt. 

Fin sak ändå att ropa. Du är inte ensam. 

Jo jag förstod att han också lika väl kunde ropat ”Nu hör alla dig” eller ”Du stör mig”. Men vi borde kanske ropa lite oftare

”Du är inte ensam.”

Kan lätt kännas så ibland. 

När jag laddat mitt kort stegade jag mot rulltrappan. Då kommer det en ung kille med utländskt utseende springande. Han löper stressat från långt håll. Tåget. Måste med tåget. Väl framme vid rulltrappan tvärnitar han framför kvinnan som också ska åka upp. Han håller leende ut sin hand. Väntar. Hon före. 

Det var så fint. 

Så fasligt fint.