Fröken Eriksson.

Under många månader har jag funderat över om jag kan förlåta honom. 

Att jag vill det. För själens skull. 

Förlåta. Lämna och gå vidare. 

 

Idag förstod jag vad som ligger i vägen. 

Vad jag måste först. 

 

Det kommer ta tid. 

Allra först måste jag förlåta mig själv. 

Ibland kan jag se en möjlighet. 

Ibland ingen alls. 

 

Men innan jag kan förlåta honom för alla månader. För alla ord. Alla rusande pulsslag och allt tryck i bröstet, måste jag förlåta mig själv. 

 

Förlåta mig för att jag från början kom i situationen. Förlåta mig själv att jag valde att tro på. Lita på. 

Förlåta mig själv.  

Jag vet inte hur man gör. 

 

Det ska jag ta reda på.