Fröken Eriksson.

Jag vill tillbaka till de första veckorna. 

När dom började komma till rätta. Kläder, skor, leksaker och läkarbesök var avklarade. 

Tillsammans hade vi fokus på leken och maten. 

Jag minns barnens ögon. Glittrande. Förväntansfulla. Glada. 

 

Jag minns hur jag lärde mig ordet häxa på arabiska och jagade mig svettig efter barnen, ropandes det ordet med ett konstigt uttal. 

Deras höga skrik blandadat med skratt. 

 

Jag minns att jag inte räckte till. 

Jag förundrades över att språket var så vackert. 

Att alla frågade varför jag inte var gift och varför jag inte sparade mitt hår. 

Varför jag skrattar så högt och vad jag skulle laga till mat. 

 

Alla regler. Dom var så många. I mitt land. 

Det var så svårt att förklara hur det är här. 

Jag blev uppslukad av att försöka förstå hur det var där. Där dom kom ifrån. 

 

Jag saknar barnen. 

Jag önskar att jag kunde spara dom. 

Mina minnen spar jag. 

Barnens skratt. När jag tänker på dom minns jag varför jag gick dit den där svala morgonen i oktober 2015. 

Två år sedan. 

 

Jag tyckte väldigt mycket om barnen.