MENY
En av de skönaste känslor är när man klarat av mer än man trodde.
När man överträffat sina egna förväntningar.
Ingen annans,
Bara sina egna.
Jag klev ur bilen, lyfte ur kassen med yoghurt och frukt. Log och mumlade, vilken dag!
Bravo!
Jag har bestämt mig för att varje gång jag skrivit något form av tack till någon så ska jag även tacka mig själv.
Se, först var det så avigt att det knappt gick. Men nu börjar det arta sig.
Idag, vilken dag!
Jag vaknade. Slog upp ögonen och sa. Nä nu jävlar. Nu vill jag.
Nu ska ni få se vad jag vill.
Oro har ätit av min energi i så många månader att jag tappat räkningen.
Kanske har det varit så sedan jag fyllde 13 år och hormoner tog över min kropp?
Kanske har det varit så sedan jag blev mamma? Fick mitt första jobb?
Kanske har det varit så sedan jag förstod att det jag tagit för givet inte finns på riktigt. Trygghet.
Vad är egentligen oro?
Jag vet att det lugn som flyttat in i min kropp det kommer jag vakta på som jag vakar över mitt barn.
Om någon tänker skada någon av dem ska jag åsamka mer skada än den kunde tänka sig.
Mitt lugn.
Mitt barn.
Mitt liv.
Det ska ingen jävlas med igen.
Ja, ingen mer än karma och universum förstås. Det kommer jävlas snabbare än vi kan säga bomfalleralla. Men det kan inget göras åt. Bara acceptera.
Det är också en superkraft.
Att acceptera utmaningarna som kommer farandes mot oss.
0