Fröken Eriksson.

Jag känner så. 

Han blev mitt enorma misslyckande. 

Jag visste inte ens att han skulle komma hit. Hit till mitt land. 

En dag var han bara där. I ett fönster. Med alla de andra. 

Han blev kommunikatören.

En av få med engelskan som redskap. 

Herr W hade luggat tag i ett av barnens hår våldsamt. Han kved. Mitt framför mig. Han påstod att han sagt något fult. Han tog i så hårt att jag reagerade som ett lejon. Pojken kom det tårar ifrån. Tyst. Stilla. 

Jag skrek på svenska först. Han svarade på arabiska. Dom andra männen bara stirrade på oss båda. 

Sedan kom han. Kommunikatören. 

Liten kort & smal. Han ställde sig mellan oss. Tittade på oss båda. Läste av situationen. Vad hade hänt? Vem skulle förstå vad. 

Han översatte oss båda. Min engelska. Hans arabiska.  vad han ansåg var lämpligt. Han utelämnade dom fula orden för att vara artig, fick jag veta senare. 

Vi avslutade bråket och bestämde att jag skulle komma tillbaka på kvällen. 

Prata ut. Jag förstår inte att jag vågade det. Men komunikatören skulle vara med. Hjälpa. Han såg tuff, lite sliten ut. Osäker blick. Säkert kroppsspråk. Inövat. 

Här skulle minsann inte sista ordet vara sagt.  

Jag knackade artigt på och klev sedan in. 

Ganska tryckt stämning. Det brukar inte vara någon kvinna på besök där. Framförallt inte en uppretad svensk kvinna som vill tala ut om en mans agerande. 

Vi satte oss mittemot varandra. Kommunikatören satt jämte sin vän. studerade mitt kroppspråk. Sedan satt det ungefär åtta män till runtom. Dom förstod inte allt. Dom förstod vad kommunikatören tillät dom förstå. Han höll kontrollen. Han gjorde mig lugn. 

Men det framgick att jag var arg. 

Min åsikt gick fram. Pratade om svenska lagar. Mannen sa till mig oändligt många gånger. Men ring polis då. Provocerande. Jag sa. Jag behöver ingen polis för att få dig att förstå mig. 

Då blev han tyst. 

Lyssnade sedan. På mig. Men mest kommunikatören. 

Det var en av dagarna. 

Jag minns en annan kväll när jag gick ut från deras hus. 

Jag hade skrattat mycket. 

Jag tänkte. 

Här borde jag vara rädd. Det är jag inte. 

Det behövde jag inte. 

Tills kommunikatören blev galen & besatt. 

Men innan dess klarade jag mig fint. 

Innan dess behövde ingen polis hjälpa mig.