Fröken Eriksson.

Hon hade röda sandaler med rosetter.

Långt rött hår.

Hon såg rakt igenom mig. 

Jag sa något för att låta stark. 

Hon sa. Du slår på dig själv. 

 Du förminskar vad som hänt. 

Jag försökte säga något jag trodde hon ville höra. 

Hon läste mellan raderna. 

Hon hörde vad jag inte sa. 

Mitt i mot i röda sandaler,

fick jag också beröm. 

Jag sa att jag var trött på att få hjälp, när jag satte mig ner. 

Jag sa, att lite mer hjälp vore fint när jag reste mig upp.