MENY
Jag kan inte riktigt
sluta fundera
på det där med
tvåsamheten.
Jag satt på ett café i somras
med en bok.
texten,
den slog mot mig.
Hon skrev
Hjärtat är en muskel
något större än en knuten hand.
Bodil.
Så sant. Så sant.
Men hur kan det bli så avigt
i oss.
Eller är det bara i huvudet.
Jag undrar så
om jag någonsin
kommer låta dig komma nära.
Jag undrar så
över
tvåsamheten.
Förut
var det
ensamheten.
Men den är ju där
alltid.
Hur vi än gör.
0