Fröken Eriksson.

Granne kära granne. 

Så härligt att vi som inte känner varandra kan påverka. 

Idag. Du mig. 

Jag promenerade hem. Stelfrusen. Rycker upp porten längst ner i trapphuset med vana. Samma ryck. Samma ljud. 

Går upp. 

Då möts vi i trappen. Granne. han hade bytt om. Springkläder. Hörlurar. 

Ett enkelt hej. 

 Jag går upp. In. Lägger mig på soffan. Vill inte. Vill inte. Vill ingenting. Raklång. 

Men, han hade planterat in en liten krok i vårt möte. Ut. Ut jag måste ut. Kan han kan jag. 

Bytte om. 

Springkläder. Lika iskallt men inuti blev jag varm. Bravo. Bravo. Framåt. 

Väl tillbaka hem ville jag inte bara slita upp vår port, jag ville slita upp hans ytterdörr. Skrika TACK så att det ekade i hela trappuppgången. Åh! Tack. Du fick mig gå ut. Svettas. 

Endorfiner snurrade runt. 

Men, jag hejdade mig. Eftersom jag inte tycker om när någon ringer på min dörrklocka, ska jag inte slita upp någon annans dörr. 

Men, när jag gått in till mig skrev jag en blå liten lapp, öppnade min dörr igen. Tog tre steg och klistrade min lapp på hans dörr. Tre steg tillbaka. In till mig.  

På lappen stod det,

”Hej granne. Tack för bästa motions-inspirationen”. 

Så vet han, att idag gjorde han något bra både för sig och mig. Omedvetet ger vi varandra kraft. 

Omedvetet. 

 Hurra för min granne.