MENY
Han bekräftade min ilska.
Bara så. Enkelt.
Han sa lugnt.
"Jag förstår att du inte är arg på mig.
Jag förstår att du är arg på honom.
Han du kallar dumskallen.
Ilskan finns kvar i dig."
Då lossade det en hel pråm av sorg och ilska.
Tyst föll dom ur mig.
Tårarna.
Att någon bekräftar det jag känner.
Ser det. Hör det.
Det bor ilska i mig.
Jag är inte riktigt färdig.
Inte än.
Jag har kommit långt.
Insuper dagarna.
Men pråmarna som har ankrat.
Dom finns kvar fulla med ord som aldrig blev sagda.
Alla gånger jag skulle skrikit rakt ut men stod tyst och andades uppe i halsen.
Aldrig långt ned i magen.
Rädslan att dö vid felkalkylering.
All den lasten som lades på pråmarna.
Jag blir ledsen.
Kanske mest bara på mänskligheten.
På människan.
Hur kunde han vara så elak?
Hur kunde det bli så?
Jag skrattar så ofta nu.
behöver gråta.
Dom finns kvar.
Pråmarna.
Idag lossade en.
Den kommer inte tillbaka.
...Sedan sa han. "Detta är en parantes i ditt liv. Den kommer ta slut.
Du kommer ha lärt dig så mycket.
Det är en parantes."
0