Fröken Eriksson.

Det är en tyst. Genomskinlig. 

Outtalad vägg. Mellan oss. 

Alltid. 

River vi den i rätt ögonblick är det precis som att den aldrig existerade. 

Kommer vi i otakt blir det obekvämt. 

Olika kulturer. Olika regler. Jag visste inte. Det gav mig huvudvärk. 

Kutymen i Sverige. Nu ser jag den mer. Vad vi gör. Vad vi inte gör. Alla tysta regler ingen skriver ner. 

Bara vet. Alla bara vet. 

På tåget. Ung kvinna på andra sidan gången. Vi har inte haft ögonkontakt. Ännu. 

Hon dricker kaffe, läser bok, äter banan, tar upp sin vattenflaska. Vrider om korken. 

Då. 

Det där knastrande ljudet av kolsyra som bara tränger sig fram. Hårt. 

Hon skrattar lite tyst. Våra blickar möts. 

Jag skrattar med henne. Säger "Vilken klassiker". "Ja, typiskt" skrattar hon fram och torkar av sina blöta kläder. 

Där revs muren. Just då blev det bekvämt att mötas. 

Vi åker vidare. 

Hon läser bok och jag tittar rakt fram. 

Så säger min son ett fult ord. 

Svordom. 

Inte svära mumlar jag surt. 

Vadå, säger han provocerat. 

Använd annat ord, börjar jag. "Svordomar är sådant som kommer när man inte kommer på något bättre ord..." 

När orden lämnar min mun och träffar öronen inser jag själv att det blev dumt. 

"Men mamma jag kom inte på något bättre ord"

Suck. 

Då. Händer det igen. 

Kvinnan börjar fnissa. 

Ser på mig. Mjukt. 

Säger. 

"Jag har också en femåring. 

Förstår precis."

Vi skrattar. 

Tåget rullar in.