MENY
Hej Höst.
Som jag väntat på dig.
Jag har väntat på att du ska komma ganska länge nu. Sist vi sågs var du krispig och vacker men ändå så förfärligt svår.
Jag gick runt där i dig helt snurrig.
Förstod ingenting.
Jag fotograferade, det minns jag.
Min telefon. Jag var kontrollerad av den. Av honom via den. Hur gick det till? Hur kunde en annan människa ta över mig likt en robot? En ägodel.
Du höst, du må tro att jag skämdes när jag förstod att det hänt. När jag stod där i min halsduk och mössa. När du gått och vintern kommit och jag behövde kliva in på polisstationen.
Jag skämdes så det gjorde ont in i märgen. Det värkte inuti. Skam.
Ändå var det inte jag som gjort fel. Det var inte jag som skrivit alla onda ord. Jag var mottagaren. Jag tog emot. Tog in.
Alla rader som sänts skulle redovisas. Femhundra sidor.
Hördudu höst, hur kunde du vara så stillsam med dina löv när allt runt mig stormade och frös till is på samma gång.
När du fortfarande var krispig men naken på löv. Då fanns inget kontaktförbud. Bara skam.
Nu är du här igen. Hej.
Du kommer med mörkret. Löven som byter färg. Faller av. Nya förutsättningar.
Nu fortsätter det. Åtal. Väntan. Ilska. Trötthet.
När du kom för ett år sedan var jag inte lika hård utanpå. Inte heller inuti.
Jag trodde aldrig att när du gått skulle vintern göra så ont. Inte heller att våren skulle smärta än mer.
Nu ska jag sparka runt i dina löv.
Andas in såhär hårt på morgonen att det gör ont i halsen.
Vara i dig.
Hej höst.
Du är välkommen.
Ett år. Så fort det gick.
Vilken evighet.
0