MENY
Intensivt letar jag efter mina bitar.
Pusselbitar. Jagar helhet. Meningen.
Intensiv dag.
Ensamheten. Trillande ner i ett hål.
Jag svarade i telefonen. Hon ville meddela att min kurator var sjuk och samtalet skulle flyttas. Jag svarade okej och började gråta. Hon var tyst en stund. Sedan sa hon att jag skulle komma och träffa henne istället. Klockslag.
Ångest ångest. Ska jag någonsin få skratta igen?
Hon tog emot mig. Brukade inte ta patienter. Hon var chef nu. Sjuksyster i grunden och ljuvlig. Mjuk. Bestämd.
Jag kan inte sluta gråta. Jag är trött. Genomtrött.
Hon bad mig förklara.
Vi hade kort om tid. Hon hade inte läst i min journal.
Jag började. Kort. Enkelt.
En man jag ville hjälpa. Jag försökte. Det gick åt helvete. Det har gått över ett år nu.
Han hotade, trakasserade i många månader. Rättegång. Kontaktförbud.
Han vill kasta syra i mitt ansikte. Överträdelse. Stress. Rädsla. Ångest.
Nu väntar jag på nästa rättegång. Intensivt.
Men varför är jag så trött?
Jag vill ingenting. Skratta är svårt.
Jag kan inte. Kan inte. Det går inte.
Hon sa.
Om någon berättat detta för dig. Vad hade du tänkt då? Om jag berättat detta för dig? Om jag gått igenom detta?
Jag började gråta. Igen. Förstod vad hon ville ha sagt. Jag är orättvis. samtalet gjorde skillnad.
Jag vill så gärna vara färdig.
Jag vill vara bubblande stark. Tillbaka.
Intensiv och inbjudande. Upplyftande.
Jag vill.
Jag kan inte.
Jag måste förlåta min kropp och mitt huvud. Jag måste älska min kropp och mitt huvud.
Det är så svårt.
0