Fröken Eriksson.

Jag mötte en så ovanligt modig människa idag. 

Vi har suttit i ett rum och väntat flera gånger. Det är skönt att bara sitta tyst. 

Säga hej glatt. Fint att ses. Sedan tystnaden. Tills vi säger hejdå.  

Idag hände något. Som att det var precis meningen just idag. Hur kunde han veta att jag just idag behövde höra om hans liv? 

Jag minns inte hur samtalet började. Men jag slungades in i hans berättelse. Hans liv. 

Hans barn och fru. Att möta en man som talar så innerligt stolt och varmt om sin fru ger mig hopp om kärleken. 

Men hans mod var kopplat till att han berättade om olyckan som förändrat hans liv. Från en morgon till en annan. 

Från en bilfärd till jobbet som istället blev till sjukhus och sedan sjukskrivning där han är kvar än. Sjukskriven. 

 Jovisst, nu minns jag. 

Jag frågade varför dom flyttat. 

 

Då berättade han. Målande. Jag frågade mer. Vidare. Han berättade. Mitt bland all öppenhet varvade han sig med rå humor. Du vet, skrattet i halsen. Vågar jag skratta med honom om alla svårigheter?

Det vågade jag. Man måste orka skoja, sa han. Så sant. Klokt.  

En halvtimme passerade. När tiden av väntan var slut var jag tagen. 

När jag själv kämpar är det så fint att av en främling få kraft att kämpa vidare.

Vi har helt olika problem. 

Tur de! 

Men jag lärde mig något av att lyssna på honom. 

Jag fick kraft.  

Modiga främling. Tack. Nu är du inte främmande mer. Nu är du han jag inte vet namnet på som hade en väldig tur, som ser livet ljust och njuter. Hej! 

 

Jag mötte en annan modig också. Men henne pratar vi om en annan dag, du & jag.