Fröken Eriksson.

När du hittar rätt.

Jag slungas tillbaka i tiden när Freddie Wadling sjunger med sin mjuka, starka och varma röst. Han ger mig orden 

 "Man tror att man är säker, men säker det är nåt man aldrig är" 

 Jag hörde dem varje dag. Låten bar mig under en tid. Då. 

 Först ser jag mig köra till jobbet. Trötta ögon, ett hål inuti kroppen. Urholkad. Sedan på promenad. 30 min. Från sjukhus. 

 

 

Efterkonstruktion. 

Kommer med tiden. 

Skydd. 

 

 

Musiken. 

Dagen jag väntade på att skötaren herr G skulle komma till jobbet. Jag håller ihop uppe på en stenmur. Utanför entrén till akuten. Väntan. 

Finns ingenting annat att vänta på. 

Sommarvärme. Sommarkväll. 

Vänta på rättegång. Vänta på att krisen skulle sluta brusa inuti. 

Vänta på någons arbetspass. 

 Jag tyckte om när han arbetade natt. Som en storebror satt han vaken. Såg på film. Väntade på mig när jag sov. Jag sov sällan. Han skojade och pratade om sin vardag. Det saknar jag idag. Hans trygga lugn. När det brusar. Hans lugn. 

 

Tre veckor. Mycket hinner hända. 

 

Dagen Anna hämtade mig vid Netto. 

Jag skulle gå en promenad i klänning. Det var den varmaste dagen. 

Solen bet tag i min annars ganska bleka hud. Kinderna hettade efter tio minuter. 

Jag hade fått en vägbeskrivning kvällen innan av herr G. Han pratade ofta om att han badade i havet. 

 Jag följde inte beskrivningen så väl och ganska snart resulterade det i att jag gick vilse in i ett bostadsområde. Efter fyrtio minuter vad min hud i brand. 

 Gjorde mitt bästa att komma på rätt spår tillbaka till sjukhuset. 

När jag äntligen kom till Netto och inser att jag inte ens är där jag trodde, suckar jag och lyfter luren. 

 

-Anna, jag vet inte riktigt var jag är. 

-Va? Vad ser du då?

-En netto butik, men inte den nära dig.

(Här kommer det en skrattsalva)

-Jag kommer, är ändå ute och kör.

 Så kommer hon med bilen. Lugn. 

Vi ser på varandra och skrattar.  

Det absurda i att hon en vecka tidigare kört mig till akuten och vi inte setts. Så måste hon köra tillbaka mig dit igen. 

Jag minns hon sa "vem släppte ut dig, den vill jag tala med"

 

Det är en så styrka, lycka och kraft att ha vänner som vågar skratta. 

Tillsammans. 

Att inte förlamas av det som är svårt utan se det komiska i det som sker. 

För komiken lurar runt hörnet. 

Speciellt om man går vilse och hittar rätt igen. 

 

  
Linnéa

Så fint!

Svar: Tusen tack ❤️
Fröken Eriksson.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress