Fröken Eriksson.

Hela du är lika obetydlig som bara en blindtarm kan vara

Vi hade lagt oss för att sova när jag frågar honom. Min son. 

 - Vet du vart du alltid har svaret om något är rätt eller fel? 

- Nej? 

- I magen. 

- Va?  jag trodde det var i hjärnan.

- Nej i magen finns svaret. 

- Som Ja, nej eller jag vet inte? 

- Jag tror magen säger Ja, nej eller vänta.

- Mamma, Så bra att jag alltid har min mage med mig. 

 

Så enkelt. Så svårt.

Jag har alltid svaret med mig. 

Sedan berättade han att det onödigaste i kroppen är svanskotan och blindtarmen. 

Efter det somnade han. 

Jag låg vaken. 

 

Han, dumskallen. 

Han som spenderade nio månader av sitt liv att hota och trakassera mig. 

Han är som en blindtarm

Onödig. 

Rättegången i maj var som en misslyckad blindtarmsoperation. 

Det stod klart från början att både åklagare och advokat ansåg att det var en rutinoperation. Inga konstigheter. 

Nu skulle det bli slut på det onda. 

Innan sista stygnet var satt, började han om med oförminskad styrka. Helt ointresserad om vad som var bestämt. 

Sommaren passerade och han gjorde sig påmind. Konstant. 

Nu kommer november och en ny operationstid är inplanerad. 

Blindtarmen måste bort. 

Det är svårt att arbeta, skratta och sova när den är där. 

Måste öppna upp, rensa bort och sy igen. 

Avsluta. 

 

Han är som den onödigaste kroppsdelen. 

Nu ska den bort. 

Sedan ska jag vila och komma igen. 

 

Jag ska ropa bravo. 

 

 
 
 
Jag ger mig vad jag skulle gett mig själv från början. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress