Fröken Eriksson.

Jag började skriva om han som vill kasta syra i mitt ansikte. Om det absurda i att någon kan sätta skräck i mig. I dig. I oss. Om vi tillåter. 

Startskott. 

Sedan ville jag skriva om de vi kallar flyktingar. Dom som levde där och nu här. Här där ingenting är som där. 

Min mamma. Han jag mötte för två år sedan. Hon. 

De jag minns.

Sedan, om de jag just passerat. Om de jag minns. 

Skrivandets kraft. 

I allt som hänt. Kom jag på, att alla ser på livet från olika håll. Detta är mitt håll. Jag vill låna ut. Dela med. Jag ser inget mer rätt eller fel. Jag ser det från mitt håll. 

Mitt egna håll.