Fröken Eriksson.

Vi går i cirklar. 

År ut och generationer in. 

Repeterar oss och förundras över att vi aldrig varit så ensam i vår känsla. 

Jag brottas. Med mina. Vrider. Vänder. Ser mig omkring. Lutar mig. Låter mig fångas. 

Varför lever vi med en känsla av att allt borde vara lätt? Varför lever jag så, med de som utgångspunkt. 

Jag förväntar mig medvind. Kraft i segel.  

 

En vän jag har, använder ofta ord jag inte läst förut. För att lära mig. Som presenter. Han vet jag måste leta upp innebörden. Lägga pussel med synonymer. Min vetgirighet och lust att lära. Han skrev och frågade.

Är du stoiker? 

Jag blev nyfiken. Stoicism. Aldrig hört förut. Sökte. Läste. Ville veta mer. 

 

 

Dagen efter stod jag på biblioteket. 

Tittade på hyllorna. Alla titlar om stress, utbrändhet, livsstilar. Titlar om hur vi ska leva, hur vi bör fördriva vår tid, bli bättre. 

Allt kan bli bättre. Förändras. Utvecklas. Tydligen. Böckerna trängdes. 

Jag gick till kvinnan vid disken. 

Har du någon bok om stoicism? 

Hon sökte. Tittade lite förvånat. Svarade. Ja, kanske en bok. Jag ska leta nere i källaren. 

Efter en stund kom hon upp. Räckte över en liten röd bok med hårda skinnklädda pärmar. Den luktade källare. Bibliotekskällare. 

Tack.

Där var den lilla boken som skrevs för ett par tusen år sedan. 

Jag slog upp. Läste. Slog ihop. Blundade. 

Om och om igen.  

Orden slogs in i mitt sinne & själ. 

Vi är aldrig ensam med ett problem. Hur det än känns så har någon upplevt det innan. 

Inte ensam.