Fröken Eriksson.

Alla gör vi olika resor i livet.

Så klev jag in på avdelningen. Älskade galningar, aldrig trodde jag att ni skulle betyda så mycket för mig. 

Hon har inte fyllt 60 år än. 

vägde tillslut 35kg. Inte 22. 

Rädsla för former. Vill vara platt. 

Hon är väldigt rolig, när hon är i samma värld som oss andra. 

Hon tycker om när jag håller om henne, flätar hennes hår. 

När jag är pigg, gör jag det. 

När jag inte är det, väntar hon. 

Första gången vi sågs på avdelningen tittade denna lilla lilla människan på mig och strök sina beniga små händer över min kind. 

Tyst. 

Alla gör vi olika resor i livet. 

 

En annan. 

Kvinna. 

Full av ångest. Konstant. 

Kan inte sluta prata om sin telefon. 

Hon har hakat upp sig. 

 

Alla gör vi olika resor i livet. 

 

En man. 

Han har simglasögon. Jämt. 

Han hostar maten över hela bordet. 

Kroppen lyder inte. 

Ödmjuk. Omtänksam. Snäll. Rolig.

Han tittade på mig första dagen. 

Ville berätta om sig själv. 

Flyttade in i mitt hjärta. 

Han gjorde som lilla yttepytte,

drog sin hand över min kind. 

Vi såg varandra.

Han fick flytta ner två våningar.

Blev lite extra tokig en dag. Det var tråkigt.

 

Men. Så mötte jag han som jagat folk med yxa. Under psykos. Jag mötte honom när jag skulle till psykologen, 

efter jag skrivits ut.

Han berättade att han med simglasögonen fått flytta upp igen. Men nu har han inte  på sig dom längre. Simglasögonen. 

 

 

Hon som kastade stolar, hon fick också flytta ner. Hon hör röster. Men även hon, som yttepytte. Strök min kind. 

 

Han som försökte ta livet av sig. 

Igen. 

Vi spelade kort en dag. Jag skojade. Skrattade. 

Han tittade på mig med isblå ögon. 

Jag sa. Skojar jag för mycket nu? 

Ja. Svara han kort. 

Han ville ge en kram hejdå. skulle flyga till en annan stad. 

Han berättade varför han var där. Vad som hänt honom som barn. 

Jag tyckte inte de var konstigt att han var där. 

Alla gör vi olika resor i livet. 

 

Hon jag delade rum med. Min lilla fågel. 

Hon hade sår över hela kroppen. 

Hade gjort dom själv. 

Men såren inuti. Dom hade skapats av en vuxen. Berättade hon. Sen. 

Jag tyckte inte såren på kroppen var så konstiga längre. 

Alla gör vi olika resor i livet. 

 

De äldre. De ledsna. De trötta. 

 

Alla gör vi olika resor i livet.

 

Och så jag. 

Där var jag i tre veckor. 

På en blå madrass. 

Där var jag. 

Andades ut. 

Ingen tyckte det var konstigt. 

Förutom jag. 

 

Musiken blev viktig. Men så också dessa möten. 

 

Alla gör vi olika resor i livet. 

 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress