Fröken Eriksson.

Spelar det någon roll, att han var flykting? 

Här kommer jag! 

Vi känner inte varandra. 

 

Det finns säkert fåtöljer på hennes rum.

Ett kalt rum med något fint, 

att vila blicken på. 

 

I alla rum har jag fått börja om från början. 

Alla samtal. 

"Jo, jag var väldigt engagerad i flyktingarna. Jag lät två bo hemma hos mig och en av dom blev galen..."

 

Hon är en ny människa. 

Vi känner inte varandra. 

Hon ska bli mitt bollplank. 

 

Det är bara människor som sitter i de där rummen. Så det är en chansning. 

Men det är de värt. 

 

När man går ut från ett samtalsrum, 

ska man känna sig som en urvriden trasa, med nya tankar och stärkt inuti.