Fröken Eriksson.

Du vet när benen är fyllda av mjölksyra men du springer ändå. 

Antagligen stannar du av motståndet. 

Mjölksyran. 

Hon känner den varje dag. Därför är hon en av de starkaste jag mött. För hon fortsätter springa. Fortsätter gå. Framåt. 

Vi delade rum. Hon och jag. 

Hon är yngre än mig. 

Första dagarna såg hon inte mig och jag hade lovat skötaren Janne att minsann strunta i de andra. Ha fokus på mig själv.  

Så. Jag bara tittade. Log försiktigt varje gång jag gick in i vårt rum, som vi delade.

Hennes säng var närmast dörren. Min längst in.  

Hon kom inte upp till måltiderna. Var tyst. Blicken höll hon mot golvet. 

Ibland tittade hon på mig och log. Då ville jag slå armarna om henne. Utan att veta någonting. Slå runt. 

Jag såg hennes hud. Skärsåren. Överallt. Djupa. Onda. Spåren. Såren. 

En kväll. Klockan sju. En halvtimme till kvällsfikat. Hämtade jag hörlurarna som jag lämnat på sängen. Precis när jag tyst passerade slog hon upp blicken. Sa. 

"Pia, kan vi spela kort sen?" 

Jag blev så förvånad. Som ett flöte hade hon åkt upp. 

"Ja visst" sa jag. "Men akta dig för jag tycker om att vinna...."

En stund senare spelade vi. 

Vi skojade. Hon skrattade. Jag också. Vann varannan gång. Rättvist. 

Jag ville slå armarna om henne. Slå runt. 

Vi pratade inte om varför vi var där. 

Men en dag senare pratade vi om att hon ville hem, det tyckte inte läkarna och inte jag. 

Jag sa vad jag tyckte. 

Hon stannade en dag till. 

Vi spelade kort. En kväll till. 

Dagen hon skrevs ut var jag inte på avdelningen. När jag kom tillbaka låg en lapp på mitt bord. 

Hon önskade mig lycka till. Hennes namn. Jag skrev till henne över nätet att jag önskade detsamma. 

Sedan läste jag in en text till henne där jag kallade henne lilla fågel. Då. Då hände något magiskt. 

Hon sände mig en lång text tillbaka. En välskriven lång text. Hennes livshistoria. 

Varför hon skar sig. Vad det var hon ville döva eller släppa ut. Vilka minnen en människa fyllt henne med för länge länge sedan. 

Efter att ha läst den, kallar jag henne för en av de starkaste jag mött. 

Varje dag väljer hon att kämpa lite till. 

Ibland är det helt mörkt. Ibland är mjölksyran det enda hon känner. 

Häromdagen skrev hon att hon är tillbaka i korridorerna. Det känns tryggt. Hon är klok. Hon kämpar. 

Alla dessa människor som kämpar. 

Livet.